Kära bloggare jag kunde inte bara lämna dig ikväll utan att vika ut mina sista tankar nu innan jag ska gå och krama kudden för i kväll.
Detta kommer bli lite annorlunda kära bloggare ty jag kommer bara skriva ner mina tankar som svävar förbi. Det är för mig lite utav en sport för jag brukar bara skriva ned det som kommer.
Så allra käraste bloggare bli inte förskräkt av mina kanske lite annorlunda tankar om livet och det som tåls att tänka på. Ja kanske just du min kära bloggare, också har delat dessa tankar... Så då börjar vi!
Ta min väg till skolan bara som ett exempel. Den är inte värst lång och inte värst jobbig att cykla eller gå men ändå händer de mest otroliga saker mig på den lilla biten som max tar tio minuter att cykla då alltså. Skulle jag anstränga mig att gå skulle jag nog sega ut hela promenaden för det är himla trist att vandra till fots.
Ja för några veckor sedan, kanske till och med månader sen när solen ännu ville värma mitt vackra ansikte. Var jag ute och cyklade kollade in männen som envisas med att bygga en massa hus runt omkring mig. Inte ett ont anande så kände jag plötsligt hur trögt cykeln tog sig fram. Varför!? Tänkte jag. Jo då har den (ursäkta språket kära bloggare) jävla cykeln gått och punkterat sig på bakhjulet! Ja kära bloggare det var första gången som jag fick lära mig hur man fixar ett cykeldäck.
Ett minne swichade just förbi min ''bildcentral'' där uppe i min mycket begåvade hjärna. Ett minne från min barndoms glada och bekymmerslösa dagar. Ett minne som jag och du kära bloggare kan skratta gott åt nu så där en femton år sedan. Men då var det en stor triumf för mig eftersom jag då visade var skåpet skulle stå. Jag vet inte ens min kära bloggare om min mycket begåvade och underbara syster vet om detta. Så det blir en första gång för oss alla. Som jag talat om tidigare är den ''första gången'' mycket speciell. Så få dig ett gott skratt nu min kära bloggare.
Detta hände alltså en dag då jag hade lärt mig att besöka toaletten själv. Mina två systrar som då var i övre tonåren skulle jag tro. Nu har du också käre bloggare listat ut att jag är ett sladdbarn. Men det hör inte hit just nu. Jo i alla fall mina systrar som båda var i tonåren, hade ju skaffat sig ett intresse för det manliga könet. Det var en pojke som jag vill minnas hette Mark eller liknande, hade väckt någon av mina systrars intresse. Jag för min del var helt ointresserad, men det tyckte inte mina systrar att jag skulle vara. Så dom började anklaga oskyldiga lilla mig för att vara förälskad i denna ack så ointressanta tonnårs pojke! Det retade mig till tusen för jag hade då en otroligt skräck för ''kill baciller''!
Min mellansyster tror jag bestämt var det som hade ett foto av denna arma pojke. Så jag tog beslag på fotot, för nu var hämndens timme inne! Nu skulle dom få för att de retat MIG!!
Jag la ner kortet i en sådan där bide eller vad det kallas. Nu skulle jag utföra min hämnd! Så jag lättade på trycket ock kissade på fotot. Ja min kära bloggar jag urinerade på den stackars pojken. Men jag var mäkta stolt efter mitt dåd och tänkte nu kan dom inte säga att jag var kär i den killen. Så förlåt mina kära systrar för jag tror att ni aldrig fick se det kortet igen. Min kära mor tog mig nämligen på bar gärning. BUSTED!! Kortet slängdes av min mor, själv hade jag planerat att lägga tillbaka det på samma plats som jag hade hittat det.
Har ni förresten kära bloggare också tröttnat på alla kedjebrev, sms och mail!? Kan lova att jag gjort det! För jag vet redan att jag är snygg, bäst i test, kärlekskrank, en bästa vän och allt det där.
Kanske ska ge mig för ikväll för klockan är trots allt över tiooch jag ska laga mat till mig och min kära vän. I och för sig blir det krögarpytt, men det är nog så svårt. Det gäller att få det precis lagom bränt annars får man äta en massa svarta små bitar som är mycket svåranalyserade på grund av förkolningen.
Så min kära bloggare jag avslutar här med källens blogg med ett tvärt men vänligt ADJÖ!