Lite tidigt

Ja det är lite för tidigt än, mina kära bloggare och vänner. Marskatterna är här! Eller marskatterna i mitt huvud! Brukar bli lite smått förvirrad på vårkanten. Men den förvirringen har kommit tidigare än vanligt. Detta kan ju bero på klimatet, som vi båda vet kära bloggare och vän går det att skylla allt på klimatet.

Men i alla fall är jag lite smått förvirrad, går runt med ett leende på läpparna, känner en bubblande känsla i magen. Precis som när man är kär!

Men så kommer nu problemet, kära bloggare och vän. Jag är inte kär, inte vad jag vet i alla fall. Det finns ingen i min omgivning att vara kär i ju för bövelen! Kan man gå runt och vara omedvetet kär i någon, någon som man aldrig träffat ens, någon som inte finns!? Skulle det vara så att jag gått och kärat ner mig i min egna fantasi man!? Han med kilt, irländskt blod och norrländsk dialekt!? För i så fall är jag riktigt, riktigt, RIKTIGT illa ute min kära bloggare och vän!

Men jag går och hoppas att det är mina marskatter uppe i hjärnkontoret som spelar mig ett spratt, om inte får jag vell hoppas på att min kilbärande irländare med norrländsk dialekt dyker upp.

Så jag avslutar nattens blogg, min kära bloggare och vän med ett bubblade och pirrigt farväl.

Farväl mina vänner!

Mycket allvarligt samtalsämne idag!

Ja mina kära bloggare och vänner, idag har vi ett mycket seriöst ämne att diskutera. Nämligen mig! Ja, vad annars, det är ju min blogg.

Jo jag är en person som vet vad hon vill ha, men då kära bloggare fick jag höra att ja skulle vara så klyschig! Har du hört något så förolämpande? Skulle mitt sätt vara klyschigt!? Ööö nej mina kära bloggare och vänner.

Inom vilket område är jag klyschig nu då undrar du kära bloggare och vän. Jo inom området där det motsatta könet fångar mitt intresse. Men herregud!! Jag är så långt ifrån klyschig som det går innom det området. Nu vet jag också att det jag önskar mig innom min dröm mans ram ALDRIG kommer slå in. För oddsen är allt för höga att det skulle finnas en man som har norrländsk dialekt, född irländare, svansar runt i kilt, delar min passion inom den lite mer extrema delen av konst och musik. Han finns bara inte, det är något som jag vetat ända sedan jag kom fram till vad jag ville ha, kära bloggare och vän.

Så vad är det i vad jag beskriver som gör det till klischee!? Nej just det kära bloggare och vän, INGET absolut INGENTING! Jag är inte som andra kvinnor i min ålder som vill ha en affärsnisse med miljoner undangömda. Jag har annorlunda drömmar, men så låt mig ha dom då! Spelar vell ingen roll vad jag drömmer om, vet att det inte kommer slå in. Men drömma bör man kära bloggare och vän annars dör man.

Nej, nu mina kära bloggare och vänner, har jag kylt av mig och måste återgå till min fördömda disk.

Jag ger dig min kära bloggare och vän ett ödmjukt adjö med en gnutta salt i som du kan strö i någon irriterande persons irriterande kommentarer

Adjö!

Aaaaa!!

Kära bloggare och vän, här kommer jag med den kortaste bloggen hittills! Jag kom just på att jag fyllt tjugoett! Fick plötsligt en liten kris! Men jag kom över den på noll tid. Med hjälp av min kära mor, kära bloggare och vän. För hon säger till mig så fort vi ses: "Ja, det syns i alla fall INTE att du är tjugoett, för du beter dig som en elva åring". Inte för att jag tror att en elva åring beter sig som jag, men men.
Jag vill aldrig annars höra på hennes gnäll om min barnslighet och mitt oseriösa beteende när det gäller musik och dödskallar Min kära mor tror fortfarande att sådant växer bort. Men det tror inte jag, kära bloggare och vän. Min kärlek till hårdrocken är här för att stanna och min passion för tattoos, dödskallar och piercings.

Men just idag kära mor vill jag TACKA DIG för att du hjälpte mig ur min lilla minimala åldersnojje KRIS!! Tack än en gång för att du alltid är där. Det jag vill ha sagt med allt det här tror jag är att: "JAG ÄLSKAR DIG MAMMA!" och lika så min PAPPA!!!

Tack och hej (och ett töntigt) leverpastej

Jaha så har man fått en, ja vad var det nu igen... En utmärkelse, så var det ja kära bloggare och vän. Jag har fått en utmärkelse, antagligen för att jag är så underbart.. Ja vad i hellskotta är jag?
Humm.. Jag tackar min kära syster för utmärkelsen, men man skulle också skriva fem saker man är beroende av. Men efter det måste jag fundera på vad jag är för en individ kära bloggare och vän. Jag förstår att även du är nyfiken av dig. Men vänta ett slag så ska jag bara göra den där listan.

1. Mina älskade familjemedlemmar och vänner
2. Dagdrömma, utan mina dagdrömmar skulle jag endast bestå av en blöt fläck
3. Mat! Behöver jag säga mer!?
4. Mina händer, utan dom skulle jag inte kunna skapa.
5. Det sista men absolut inte det sämsta eller det sämsta, min telefon så jag kan kan kontakta mina nära och kära.

Ja mina kära bloggar och vänner om vi nu rikta all vår uppmärksamhet till mig igen då. Så ska vi reda ut vad jag är för en människa. Jag har hört det ryktas om att jag verkar vara en mycket, ja i betraktarens ögon då förstås, en mycket oseriös person. Men självfallet är fallet inte så! Nej absolut inte, jag skulle nog snarare kalla mig djup, djup som den djupaste brunn. Att andra människor kan betrakta mig som oseriös kan nog bero på att jag oftast sitter i mina egna tankar. Jag skulle också tro att jag kan ha ett oseriöst yttre till människor jag inte känner. Men det är ju inte mer än en människas rätt. För vem vill släppa in vem som hellst in i ens tankar. Man ska förtjäna mitt förtroende innan jag glämtar på min dörr, kära bloggare och vän.

Sen har jag en annan sida av mig som jag själv skulle också skulle skylla på att mitt sinne är uppe i det blå. Jo, kära bloggare och vän det är så att jag lider av klumpighet. Jo det är sant kära bloggare och vän, du trodde antagligen inte att det fanns ett endaste enda litet fel på mig. Men jo även solen har sina mörka fläckar, så även jag. Min mörkaste fläck är min klumpighet. Jag ljuger inte när jag säger att jag kan lyckas med precis allt! Det finns många i min omgivning som kan intyga detta. Men detta beror helt enkelt på att jag inte ser saker som är en fara för mig, jag befinner mig ju som sagt var uppe i det blå.

Så här skall jag nu, kära bloggare och vän ge kanske ett eller flera exempel på vad jag har råkat ut för.

Detta skedde när snön inte existerade, så antagligen var det sen vår eller tidig sommar. Min äldsta syster sitter i sin TOYOTA buss och väntar på mig. Hon har antagligen bett mig hämta något inne i hennes hus. Nu befinner jag mig på trappen, stänger dörren och låser. Jag hinner tänka att vi har bråttom och jag bestämmer mig för att ta sats från trappen och springa ner för grusgången, som inte är speciellt lång. Dörren på bussen var öppen, så det var ju bara för mig att hoppa in. Tar sats börjar springa, får upp farten, ska just ta steget till hoppet in i bussen. Hoppet lyckas och jag ska glida in i bussen. MEN, ja kära bloggare och vän som ni vet sen innan finns det alltid ett MEN med i min bild. När jag hänger där i luften redo för att göra en snygg entré i bussen, missar jag att böja på huvudet och slår skallen i taket på bilen! Någon jävel på TOYOTA har glömt att takhöjden måste vara MINST två meter, för att ett sådant hopp ska lyckas. Men inte nog med det kära bloggare och vän, jag fick ett sådant hårt slag i min panna att jag inte hinner fatta vad som hänt utan jag hoppar upp på benen illa kvickt och ska till att göra samma sak igen och tror du inte, ursäkta ordvalet kära bloggare och vän att fanskapet till bil gör samma sak emot mig igen! Så jag slår mitt arma huvud mot bilplåten igen! Denna gång blir jag liggandes en sekund eller två med en dunkande smärta. Det enda positiva med denna händelse var att jag fick platsen brevid förarsätet. MEN, ja kära bloggare och vän det kommer ett till men, när min kära syster ska till att bromsa, (jag har då ännu inte hunnit sätta på mig bältet) flyger jag fram och får den tredje och sista smällen för den dagen! Detta mina kära bloggare och vän gav mig men för livet! Nu mera har jag väldigt svårt för bilmärket TOYOTA, då jag upptäckt att just dom bilarna vill se olyckan hända mig.

En annan sak som tillhör min underbara personlighet är min lättskrämdhet, den i kombination med min klumpighet, gör att jag kan lyckas med det mesta. Men för att inte trötta ut dina ögon kära bloggare och vän tror jag vi slutar här för ikväll. Vi kommer givetvis fortsätta analysen på vad för en sorts människa jag är. Jag förstår din iver för att få veta.

På eller ja antagligen min kära bloggare och vän, ska jag vell säga. Antagligen ses vi igen, samma tid, samma plats här inne på min rysligt braiga blogg. Ja, min kära bloggare och vän, man får hitta på egna ord. Du kan inte göra något åt det eftersom det är min blogg, och vi vet båda att du älskar vin rätt ut och upp och ner blogg. Den är ärlig på ett charmigt vis! Inte sant, kära bloggare och vän!?

Så än en gång adjö, lämna gärna ett avtryck från din ack så inte lika djupa skäl som min ;)

Dagen efter dagen innan...

God förmiddag mina kära bloggare och vän. Jag har åter pallat mig hit för att lätta mitt hjärta.

Nu kanske du undrar över bilden jag lagt upp, men ge dig till tåls kära bloggare och vän tids nog kommer du att få veta.

Det är dagen efter igår, dagen igår var den dagen jag förvandlades till en värmländsk ung 21 åring. Det var en av de bättre dagarna som jag kommer värdera högt senare i mitt liv, käre bloggare och vän. Dagen igår, kändes inte i kroppen, siffran 21 rör mig inte i ryggen. Ja, man säger ju som så att ju äldre man blir desto mer obetydlig blir ens födelsedag. Så är fallet för mig med, men jag uppskattar mina kära vänners närvaro över en bit tårta och god mat. Så det var det jag sysselsatte mig med igår. Goda vänner, god mat och utsökt god tårta!

Så där med blev dagens ord; GOD. Det är ett bra ord som man kan använda ofta.

Så nu mina kära bloggare och vän, har jag hållit dig på streckbänken nog länge. Du kokar vell snart över av undran över bilden jag lagt upp. Se så, lugna dig lite till, än kan jag inte avslöja min avsikt med bilden.

Istället vill jag att du riktar din uppmärksamhet till mig igen, för det är vell därför du har besökt min blogg, kära bloggare och vän!? Eller?

Jo min kära bloggare och vän, jag har ett bekymmer. Det är så att nu när jag färgade mitt hår, kan jag inte längre gå runt i grönt. Jag gillar ju grönt! Men med rött hår går det inte! Tänker inte färga om mig, för jag älskar rött! Har alltid älskat rött och kommer alltid att göra det med. Men jag gillar gröna kläder... Så hur ska jag gör kära bloggare och vän?

Nej, kära bloggare och vän, det var egentligen inget problem som jag hade. Utan jag ville bara att du skulle vila dina ögon på något annat än rumpan på bilden jag laddat upp.

Så varför lade jag upp den bilden, kära bloggare och vän?

I ärlighetens namn... Så vet jag faktiskt inte. Jag är väldigt svag för män i kilt. Men deras rumpor är inte direkt det stora intresset. Men kanske jag ville att du, min kära bloggare och vän skulle se vad som finns under kilten. Alltså INGENTING, ingenting alls förutom kött och blod. Jag har nu löst det stora mysteriet med män och kiltar.

Så sjungande adjö, lämnar jag denna blogg för att gå till postlådan och undersöka vad som egentligen föregår där. Jag återkommer med mer information om våra gula postlådors hemliga liv.

ADJÖ än en gång!