Dagen efter dagen innan...

God förmiddag mina kära bloggare och vän. Jag har åter pallat mig hit för att lätta mitt hjärta.

Nu kanske du undrar över bilden jag lagt upp, men ge dig till tåls kära bloggare och vän tids nog kommer du att få veta.

Det är dagen efter igår, dagen igår var den dagen jag förvandlades till en värmländsk ung 21 åring. Det var en av de bättre dagarna som jag kommer värdera högt senare i mitt liv, käre bloggare och vän. Dagen igår, kändes inte i kroppen, siffran 21 rör mig inte i ryggen. Ja, man säger ju som så att ju äldre man blir desto mer obetydlig blir ens födelsedag. Så är fallet för mig med, men jag uppskattar mina kära vänners närvaro över en bit tårta och god mat. Så det var det jag sysselsatte mig med igår. Goda vänner, god mat och utsökt god tårta!

Så där med blev dagens ord; GOD. Det är ett bra ord som man kan använda ofta.

Så nu mina kära bloggare och vän, har jag hållit dig på streckbänken nog länge. Du kokar vell snart över av undran över bilden jag lagt upp. Se så, lugna dig lite till, än kan jag inte avslöja min avsikt med bilden.

Istället vill jag att du riktar din uppmärksamhet till mig igen, för det är vell därför du har besökt min blogg, kära bloggare och vän!? Eller?

Jo min kära bloggare och vän, jag har ett bekymmer. Det är så att nu när jag färgade mitt hår, kan jag inte längre gå runt i grönt. Jag gillar ju grönt! Men med rött hår går det inte! Tänker inte färga om mig, för jag älskar rött! Har alltid älskat rött och kommer alltid att göra det med. Men jag gillar gröna kläder... Så hur ska jag gör kära bloggare och vän?

Nej, kära bloggare och vän, det var egentligen inget problem som jag hade. Utan jag ville bara att du skulle vila dina ögon på något annat än rumpan på bilden jag laddat upp.

Så varför lade jag upp den bilden, kära bloggare och vän?

I ärlighetens namn... Så vet jag faktiskt inte. Jag är väldigt svag för män i kilt. Men deras rumpor är inte direkt det stora intresset. Men kanske jag ville att du, min kära bloggare och vän skulle se vad som finns under kilten. Alltså INGENTING, ingenting alls förutom kött och blod. Jag har nu löst det stora mysteriet med män och kiltar.

Så sjungande adjö, lämnar jag denna blogg för att gå till postlådan och undersöka vad som egentligen föregår där. Jag återkommer med mer information om våra gula postlådors hemliga liv.

ADJÖ än en gång!